Reality bites

Ever since our daughter was born (and before that even) I have had the privilege of being surrounded by family, both my in-laws as well as my own parents. needless to say that they have helped tremendously with cooking, laundering, nappy changing, cleaning, baby sitting. Whatever I have asked for, they have been there to help.

Now I am back in Saudi Arabia you could say that reality is kicking in with a vengeance. Not only is the family support gone, but I have also become a part time single mother. Let me explain why.

My husband is working on a large scale project here in Saudi Arabia and his primary place of work is located some three hours drive from where we live. Up until now my husbands office has been located off site, which meant that he only had to drive 10 minutes to get to work! But now all that has changed and my husband is now living part time in the middle of the Saudi desert. He will be home for 3 or 4 nights a week, but it goes without saying that getting used to this new living arrangement will take some time to get used to.

Meanwhile I am grateful for all the help that I have received so far, thank you all for all that you have done!

Jag är nyss hemkommen till Saudiarabien och måste erkänna att det känns som om jag är tvungen att acklimatisera mej på nytt igen. Under de senaste sex månaderna har jag haft så gott som konstant sällskap omkring mej i form av min svärfamilj och mina egna föräldrar. Dom har alla hjälpt mej otroligt med allt som kan tänkas, tvätt, matlagning, städning, blöjbyten, barnvaktning och en massa annat. Närhelst jag har behövt det har hjälpen funnits till hands!

Nu är det andra bullar som gäller, jag har nämligen blivit ensamstående mamma på deltid. Innan nån nu börjar undra, så ska jag förklara vad jag menar.

Min man jobbar nämligen med ett storskaligt projekt som betyder att hans huvudsakliga arbetsplats ligger mitt i öknen, tre timmars bilväg från var vi bor. Hittills har hans kontor tillfälligt funnits bara ett par kilometer från vårt hem, men det gäller alltså inte mera. Min man kommer att vara hemma 3 eller fyra nätter i veckan, men resten av tiden så kommer jag och lilltjejen att vara på tumis. Jag håller fortfarande på att vänja mej vid själva tanken, förhoppningsvis så vänjer jag mej så småningom när man börjat komma in i nån sorts rutin med vardagen.

Samtidigt tänker jag med tacksamhet på all den hjälp som har erbjudits mej hittills, tusen tack alla!